Innan jag lägger in bilder på min fina Thailand tänkte jag berätta om värden innan! Vilket var vääldigt stressig.. Så ni som orkar läsa:

Det börjar med att jag slänger fram lite kläder and so on på min soffa under veckans gång (jag åker till Linköping på torsdag). Tycker jag har ganska bra koll på hur mycket jag har kvar och vad som mer behövs. Helt plötsligt är det torsdag och jag har inte gjort så mycket mer.. och jag ska jobba mellan 11 och 16, men tänker att jag har tid efter jobbet att packa klart (tåget går halv 8. Innan jobbet åker jag och hämtar ryggsäcken jag ska låna av Amanda. På jobbet frågar de om jag kan stanna lite längre, och jag säger att jag kan stanna till 6. Mamma kommer förbi och frågar när jag kommer hem. Då säger jag 6 och hon blir lite chockad och säger: "hinner du verkligen allt då"? Inser då att jag kanske inte hinner packa klart, äta mat, duscha, föra över alla bilder till datorn, hitta skor till resan och lite andra småsaker innan tåget far. Kommer åtminstone iväg från jobbet halv 6. När jag är hemma springer jag direkt ner för att slänga i alla kläder i ryggan och bestämma det sista som ska packas ner.. Inser då att jag glömt ryggan på jobbet, så det är bara att ta sig dit igen. Får sen lite panik vad gäller packning och vikt då allt inte får plats så jag bara slänger ner allt hullerombuller och tar med några extra väskor då jag inte kan bestämma mig för vilken väska jag ska ha som handbagage. Mellan detta hinner jag även slänga i mig lite mat och föra över bilderna till datorn. Då jag i min stressrush slänger upp ryggsäcken över axeln för att bära ut väskan till bilen råkar jag knäcka mitt kontokort mitt itu .. och dagen innan hade min far sagt att man ska ta mig sig två kort till resan ifall det skulle hända något. Kunde inte göra mer än att skratta. Mamma frågade om jag hade med passet ... och jag sa att jag inte visste, för jag hade fått blackout med tanke på att jag slängde ner allt i väskorna. Sprang ner i rummet för att se så att det inte låg kvar (jag visste att jag lagt det i soffan) och med tanke på att det inte var där drog jag slutsatsen att jag hade packat ner det, trots att jag inte hade någon aning om det. Innan tåget skulle vi hämta Albin (vilket inte gjorde stressen mindre) Så på vägen ringde jag till honom och sa att vi var påväg. Samtalet var något såhär: "hej, vi är på väg nu, ska vi komma till framsidan eller baksidan?" och albin svarar och jag säger då "okej hejdå" frågar direkt mamma: vad sa han? fram eller baksida? och mamma sa då att jag bara hade sagt okej och lagt på .. trodde jag upprepade det han svarade men icke! och jag lyssnade inte alls på vad han sa, så det var bara att ringa upp igen. Jag har nog aldrig varit så stressad i hela mitt liv.
Vid tåget mötte pappa upp oss och när mamma berättade att jag inte visste om jag hade passet med mig blev han allvarlig och sa att det måste jag ta reda på.. så jag fick börja rota lite lätt i ryggsäcken men jag gav upp då jag inte kunde gräva ner handen någonting. Då sa mamma: "kolla i den väskan" och där låååg den, snyggt och prydligt på botten (passet var det första jag hade lagt ner). Ja. och sen satt jag på tåget i lugn och ro.. med pulsen uppe i halsen. Sen var det bara resten av resan kvar.