Det är nästan som om alla mina beslut de senste två månaderna har lett mig till england.

Om jag hade tackat ja till pappas jobb
om jag hade fortsatt spela piano hos virginia
om jag hade varit med i musikalen
om jag hade ringt och skaffat jobb hos distrubitionstjänst
om jag inte hade fått vikariat på dagcenter

Skulle jag ha varit bunden här hemma. Jag gick på min magkänsla. Och den har lett mig till den här stunden.

Det är coolt, hur ALLA mina beslut kunde ge det här resultatet. Om jag bara hade sagt ja till något av om där uppe, så hade det inte gått.
Men även då hade jag tänkt att det inte var meningen att jag skulle åka. För jag ser lika mycket fördelar att stanna hemma som att åka.
Egentligen kvittade det, men nu när england står vid min dörr kan jag inte göra annat än att släppa in den.