I lördags var det avskeds/18-årskalas hos Olivia. Varje dag sen dess har jag sagt hejdå till folk som ska fara ifrån Västervik och mig.
I lördags var det Boris (plugg i Kalmar)
I söndas Olivia (plugg i Las Vegas)
I måndags David (plugg i Stockholm)
I tisdags Lydia (plugg mellan stockholm och örebro?)

Det känns som om jag bockar av folk på en lista, och jag har fler kvar!
En annan vet inte hur hösten blir, det dyker upp blandade saker hela tiden som inte blir nåt av. Det kommer bli en spontan höst, det är åtminstone säkert. Men just nu, efter ett helt liv av förutspådd skoltid, kan jag nu bara gå på känsla. Idag skulle jag tillexempel tacka nej till en skola, men istället sa jag bara att jag inte kunde komma på uppropet, så än har jag inte tackat nej. Jag bestämde mig för att få lite mer info först och sedan se hur jobbigt det blir. Men helst vill jag jobba. Men jag orkar inte heller söka jobb, eftersom jag också bara vill vara i ett par månader och syssla med allt som jag inte kunnat på tre år.