Första matchen på året. En avbrytare ( amanda som har ont i ryggen ), alltså en skadad avbrytare, mötte laget som ligger tvåa i serien plus att alla i vårt lag mådde dåligt lite hur som helst. Jag var helt mörbultad sen första idrottslektionen. FY VILKEN TRÄNINGSVERK! Nu sitter jag här, efter matchen, med dubbelt så mycket verk. Matchen var riktigt bra spelad! första halvlek ledde vi med två mål. Men i andra perioden tog tröttheten över, men vi var ändå duktiga! plus att det blev lite utvisningar här och var. Det slutade med att dem vann.

Och det jag skulle berätta var, hur roligt det är att åka hem varje gång efter en match med föräldrarna där fram. Den här gången diskuterade de om att det var fel av tränarna att tjafsa emot så att vi till slut fick två minuter. Sen gick de på Tove lite, som också tjafsade så att hon fick två minuter. Pappa sa att det var hon som håller hela laget uppe, utan henne skulle det inte gå och att hon var jättebra. Mamma sa att det ändå var ett dumt drag och att alla borde vara tysta, att vi inte vinner på att tjafsa och att det kan vara det avgörande draget för om vi ska vinna eller inte. Pappa argumenterade med att de som är bra tjafsar mycket. De vill inte ha något i vägen... typ så. Jag la till att det alltid är tjafs, på varenda match, nu i den här serien. Det är så jävla drygt och man bara sitter där... "nej inte nu igen"... och så slutar det alltid med 2 minuter.