Nu äntligen har jag läst ut Anne franks dagbok. Jag är bara glad att hon fick sin dröm i uppfyllelse, hon ville bli journalist och författare. Det blev hon, en världskänd författare! det känns som om hennes död därför inte var helt förjäves.  Om hon överlevt kanske boken inte hade kommit ut? men det "roliga" är att hon hade planerat att göra en bok som skulle heta gårdshuset. Den här boken skulle kunna heta det och hon har alltså lyckats med sin dröm. Hon gav alla en inblick i hennes liv, om judar och om kriget. Man fick vara med om hur allt var, om tillståndet de alla i gårdshuset var i.  Jag skulle aldrig kunna skriva som hon skrev, kanske aldrig någonsin. Enligt mig skrev hon riktigt bra för sin ålder. Hon hade så mycket tankar och åsikter. Hon var vis men ändå så ung. Hon skulle ha passat som en journalist.

Jag började gråta i slutet. När jag läste om hur alla dog och hur alla splittrades ifrån varandra till olika läger. Annes pappa var den enda som överlevde koncentrationslägret och fortsatte att leva. Tur det för det hade nog stor betydelse i processen med den här dagboken. Men det borde varit hemskt för honom att läsa allting. Anne mådde nästan alltid dåligt i gårdshuset, vilket man lätt kan förstå. Det var alltid något som hon grubblade över och speciellt så var det över henne själv.  Hon skrev även att hon hatade sin mamma. Hursomhelst, det borde vara hemskt för någon närstående till Anne att läsa allt hon skrev, speciellt för pappan.



Den här boken har fått mig på tankar, funderingar och åsikter, så jag hoppas det kommer gå bra när jag skriver romananalys av den. När man läser en bok i ett kör, under en kort tid så går mycket av tankarna åt till att tänka och fundera över boken man läser. Man blir så insatt.