Ja det var då ett speciellt midsommarfirande. Inte alls som förr i tiden. Dagen till början var ganska normal. Jag, Frida och Mimmi åkte ut till Lysingsbadet och hängde där från klockan 12 till 4. Vi fikade och strosade runt i regnet. Klockan tre gick vi till midsommarfirandet och dansade lite kring midsommarstången men dansen gick inte särskilt bra. Nästa år hoppas jag att det blir kulbacken. Där är det mysigare och man kan dansa och höra musiken bra.
På vägen hem stannade jag förbi hos L. Där lekte jag med barnen och lyssnade på L som pratade ut. Hon sa även att jag var som en syster för henne, ojj! det måste jag ta till mig. Jag var där tills brorsan kom hem för vi skulle fara till L syster och hennes nya kille. Jag visste att de bodde vid mig men jag hade ingen aning om vilka det var. M:s kille hade visst tre barn och en son som var 18, så jag borde ju känna igen dom tänkte jag. Vi gick vi mot gatan där de bodde och jag visste att jag skulle känna igen dem, men jag hade ingen aning än så länge. Sen såg jag en hund, och de sa att det var där de bodde. Shiiiit. Då kände jag igen mig! Killen som var 18 kom jag ihåg från brevik och han sa direkt att han kände mig, jag rättade och sa "känner igen". haha! Det var en kille som gick i gula gruppen. Vad ska man säga, det är en grupp för problembarn?
Det blev en väldigtspeciell kväll, men som tur är är L och M så underbara så de handskas jätte bra med konstiga situationer och speciellt med 18 åringen. Jag kände mig däremot inte så bekväm för han kunde ta upp vilka ämnen som helst, han var inte blyg att berätta något och speciellt om sig själv. Men vi pratade ändå och han ville inte att jag skulle gå? Jag sa att jag kanske skulle ner på stan vid 10, då sa han 10? det är ju om två timmar! nej du måste stanna. Sen frågade han om han fick följa med, vad ska man säga? Och när det började regna sa han: jaa! då kanske du inte går. Förstår inte riktigt vad han ville, för jag var jätte tråkig den här kvällen. Men men, han var ändå en go kille och han har tydligen blivit bättre det senaste halvåret med allting.
Och M är så bra! jag måste verkligen lära känna C:s mer. Hon sa att jag hade en otrolig aura, att jag kommer få en underbar kille, att jag är jätte bra, att jag var söt osv! ååh, de ser alltid det bra i människor. Hon berättade om sin barndom. Hon flyttade hemifrån när hon var 12! skaffade sig lägenhet och försörjde sig själv. Hon bodde även ett tag i Sthlm och det var tydligen ett fartfyllt liv. Hon har tre kartonger fyllda med band med musik hon har gjort från när hon var 12. Hon har talang! och jag måste höra hennes låtar någongång. Jag hoppas hon lyckas med allting och hon ska spela in en skiva nu i sommar. När hon sa att jag kunde spela piano, så sa jag "nej! det kan jag inte, jag är inte speciellt bra". Hon: "här har vi nog en som har dåligt självförtroende tror jag!" Det kanske stämmer, hon sa det så precis och direkt men jag är inte bra. Det känns som om alla andra är bättre och jag jämför mig med alla andra.
Jag stannade i ca 20 min längre än de andra för jag skulle gå hem. Då var det lungt och skönt och då pratade M mycket om sig själv och H blev trött som innebar lugn. Vi fick även träffa L en snabbis, lille brorsan i familjen. Han hade förändrats enormt! till det bättre (utseendet), men enligt H så verkar han också vara ett problem barn. De super, knarkar och har sönder saker. Innan jag gick fick jag kramar av H,M och fadern. Jag undrar om jag kommer få se dem något mer.